Ibland kommer jag på mig själv, springandes som en ekorre i ett ekorrhjul utan att riktigt lyssna till vad jag egentligen känner. Bara för att det känns som det säkraste alternativet. Det är så lätt att förblindas. Framförallt när det kommer till kärleken. Jag vill bli älskad på riktigt, men enkannerligen - så vill jag älska på riktigt! Det är lätt hänt att man livnär sig på "hur saker och ting BÖR vara" istället för att utgå ifrån hur saker och ting faktiskt är. Personligen vill jag påstå att jag är lite av en expert gällande detta och till slut slår det tillbaka som en käftsmäll. Och jag... är lika överraskad var gång! Det är oftast ett ganska otrevligt uppvaknande. Då både hjärta och hjärna redan tagit för mycket stryk - och jag tänker att "nästa gång ska jag inte låta det gå så här långt..."

Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att jag tog mina chanser när de gavs lika ofta som jag satte ner foten och sa NEJ( ! ), när jag inte ville mer. Vi påverkas så mycket av allt som är omkring oss. På gott och ont. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att jag redan i ung ålder tog kontrollen över mitt liv. Att jag förstod vikten av att vara huvudpersonen och inte stå som åskådare när det kommer till mitt egna liv. Givetvis är det också av värde att våga bära sig dumt åt och dabba sig, vad ska vi annars lära av? Min pappa brukade vara noga med att poängtera att "...det är helt okey att begå misstag, så länge du inte gör om dem!" 

Jag börjar dock inse att det är vissa misstag är nästintill oundvikliga att begå endast en gång. Och det är faktiskt något slitsamt för själen, men när poletten väl trillar ner (som nu), sitter man istället här med en ganska skön känsla och tänker - "Men se Linnéa! Nu satte du faktiskt ner foten och sa NEJ!"

 

Exempel 1.
Jag: "Men då ses vi om 10 min då?

Spanjoren: "Absolut! 10 spanska minuter!"

- För det först... VAD FAN ÄR SPANSKA MINUTER?? Är det så att Spanien utgår från en egen tidszon som innebär att man lägger till dubbelt så många minuter på den utsatta tiden? Jag förstår inte. Och för det andra... varför kan man inte bara säga "Vi ses om 20 min, om det nu är det man menar?"

Jag: "Okey! Så du menar att det är omöjligt att göra det?"

Spanjoren: "Más o menos!" (mer eller mindre).

Jag: "Vadå? Är det omöjligt eller inte?"

Spanjoren: "Inte omöjligt men svårt..."

- ÖH WHAT?!

Jag: "Är du upptagen?"

Spanjoren: "Nej! Men jag spelar tennis." eller "Nej. Men jag kollar på en film!"

- Okey. Men vi gör såhär... Hör av dig när du INTE är upptagen!

---

Ibland blir jag fullkomligt galen på spanjorerna när jag cyklar till skolan. Om ni bara visste hur många svordomar jag håller inne på vissa morgonar. Okey. Vi ska alltså dela på en 5 meter bred cykel-och-gångbana. Människan framför mig är är ca. 50 cm bred och lyckas ändå uppta hela vägen för sig själv. Det är ju egentligen fysiskt omöjligt. Men som jag tidigare nämnde, finner jag ibland ingen logik i deras beteenden. För mitt i allt får de för sig att köra zick-zack-gång, vilket gör det helt omöjligt för mig som cyklist att komma fram. Jag menar man vill ju inte bli stämd för att man kört över någon med cykeln (även om det är den enda jag velat göra vissa gånger.)

Och så har vi det här med att tro att man är nyttig för att man beställer in en "Coca-cola Zero". Give me a break! Det där är ett amerikanskt beteende, inte spanskt. Så det blir ett stort NEJ på den!!

Det enda som jag kunnat karakterisera mig med är att jag både tycker om att laga och äta mat. Och jag fattar inte varför jag fått för mig att det är typiskt spanskt, för det är det inte. Brudarna här är pinnsmala!! Inte särskilt fit, men smala. Så jag antar att jag får stryka även det från listan... typiskt!

Idag är den extrem. Min hemlängtan. Mathilda tröstade dock med att man måste tillåta sig att även ha dagar då man erkänner sin saknad till "sitt hem", med allt vad det innebär. Missförstå mig rätt, jag trivs bra i Zaragoza men vissa dagar känns min vardag här bara främmande och jag vill inget hellre än att krypa ner i min trygga säng, i min trygga lägenhet, i min trygga stad, hos mina nära och kära i trygga Sverige. 

Det är rätt lustigt ändå. Ett av mina mest märkbara personlighetsdrag är att jag är väldigt familjekär, ändå har jag hittills vid två tillfällen flyttat ganska långt ifrån familj och vänner för en period. Jag antar att det grundar sig i att jag dessutom besitter egenskaper som nyfikenhet och överlag brukar beskrivas som något dynamisk. Men idag saknar jag mitt hem. 

Jag saknar naturen. Att kunna gå en PW runt Nissan och inte bland massa trafik och byggnader.

Jag saknar min familj. Att fåna mig och vara tokiga den där mostern/lillasystern/dottern som jag är. 

Jag saknar min cykel. Den jag har här i Zaragoza är för liten för mig (även om jag är tacksam över att jag åtminstone har en). Jag känner mig  gigantisk när jag cyklar på den. Det måste se jätteroligt (i dubbel bemärkelse) ut!!

Jag saknar min pojkvän. Att kunna ha en normal konversation med honom... och då menar jag inte över Skype (även om det är Guds gåva till lång-distans-förhållanden.)

Jag saknar mina vänner. Spontan middagar, slå klackarna i taket, skratta tillsammans, gråta tillsammans... Åter igen...inte över skype! 

Jag saknar mitt träningscenter. Hade varit skönt att inte behöva vara den enda tjejen på gymmet som lyfter lite tyngre lösa vikter.

Jag saknar smaksatt creme fraiche. Punkt.

---

...och detta saknar jag inte med Sverige.

Kylan. Det är rätt gott att fortfarande kunna njuta på balkongen i bikini.

Priserna. Perfekt att kontot inte är tomt i slutet på månaden trots att man är student (och ändå unnat sig mängder!).

Kulturen. Jag gillar Spanien och kommer nog alltid att göra det! Öppenheten, människorna, de sena kvällarna, den goda maten och drickerna, språket... 

Halmstad. Kanske inte så konstigt. Man tröttnar efter 15 år...

♥

Vi är så duktiga på att "blicka framåt", men hur ofta tar vi oss egentligen tiden att backa tillbaka bandet och reflektera över det förflutna?! Av egen erfarenhet kan jag berätta att det inte är alltför ofta som jag begrundar det passerade noggrannt, för så fort det blir för komplicerat väljer jag att stänga ner mappen. Den senaste tiden har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt ägnat mig åt reflektion. Mitt huvudsakliga mål med att flytta till Spanien är att komma bort från "vardagen" och växa som person. Att jag dessutom kan studera och (förhoppningsvis) lära mig ett nytt språk är ett plus i kanten. Mitt liv är definitivt inte detsamma som för ett år sedan.

Så vi backar tillbaka. Oktober. 2012. Mitt liv stod återigen inför en stor förändring. Inget hade blivit som jag hade tänk mig. Hjärtekrossad och likgiltig sökte jag efter mod att försöka vänja mig vid min nya vardag. Värst av allt var nog min rädsla för ensamheten. För första gången skulle jag bo ensam och inte ha någon att komma hem till. Jag bad familj och vänner att finnas tillgängliga, i synnerhet då mörkret påminde om att det skulle bli en lång höst. Men så hände något som jag inte hade kunnat tänka mig. Sakteligen började jag trivas med ensamheten, då det visade sig att den inte var så ohygglig som jag först hade anat. Den hade bara varit främmande. Givetvis uppkom tillfällen då mina närmaste fick ett samtal och de 10 minuter senare knackade de på dörren med en Ben&Jerry i handen. Men under den här tiden lärde jag mig att jag inte är så sällskapssjuk som jag alltid trott och så småningom började jag uppskatta ensamheten. Jag kallade den till och med för "kvalitetstid". 

 

Och så kom ljuset. Kanske inte som lägligast, men det kom. Utanför fönstret var det som mörkast men det kompenserades med tända ljus och filmkvällar. Jag sov möjligen för lite. Men det gjorde mig inget att nätterna gick åt långa samtal om allt från himmel till jord. Ännu en gång. Det var kanske inte så lägligt. Jag ville egentligen inte släppa in någon, men kunde ändå inte hålla mig. Jag ville ju lära känna honom. Han som idag fått utså (kanske för) mycket men ändå är kvar. 

 

Försöker vara hård men alla förstår.
Jag knyter min hand i fickan och går.
Jag står där i kön och bråkar och stör.
Men jag gillar dig, som bas gillar hörn.