Om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min!
Om vi hör hur hjärtat slår, skulle vi lyssna då?!
Ibland kommer jag på mig själv, springandes som en ekorre i ett ekorrhjul utan att riktigt lyssna till vad jag egentligen känner. Bara för att det känns som det säkraste alternativet. Det är så lätt att förblindas. Framförallt när det kommer till kärleken. Jag vill bli älskad på riktigt, men enkannerligen - så vill jag älska på riktigt! Det är lätt hänt att man livnär sig på "hur saker och ting BÖR vara" istället för att utgå ifrån hur saker och ting faktiskt är. Personligen vill jag påstå att jag är lite av en expert gällande detta och till slut slår det tillbaka som en käftsmäll. Och jag... är lika överraskad var gång! Det är oftast ett ganska otrevligt uppvaknande. Då både hjärta och hjärna redan tagit för mycket stryk - och jag tänker att "nästa gång ska jag inte låta det gå så här långt..."
Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att jag tog mina chanser när de gavs lika ofta som jag satte ner foten och sa NEJ( ! ), när jag inte ville mer. Vi påverkas så mycket av allt som är omkring oss. På gott och ont. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att jag redan i ung ålder tog kontrollen över mitt liv. Att jag förstod vikten av att vara huvudpersonen och inte stå som åskådare när det kommer till mitt egna liv. Givetvis är det också av värde att våga bära sig dumt åt och dabba sig, vad ska vi annars lära av? Min pappa brukade vara noga med att poängtera att "...det är helt okey att begå misstag, så länge du inte gör om dem!"
Jag börjar dock inse att det är vissa misstag är nästintill oundvikliga att begå endast en gång. Och det är faktiskt något slitsamt för själen, men när poletten väl trillar ner (som nu), sitter man istället här med en ganska skön känsla och tänker - "Men se Linnéa! Nu satte du faktiskt ner foten och sa NEJ!"
Well done.
