Hemlängtan

Idag är den extrem. Min hemlängtan. Mathilda tröstade dock med att man måste tillåta sig att även ha dagar då man erkänner sin saknad till "sitt hem", med allt vad det innebär. Missförstå mig rätt, jag trivs bra i Zaragoza men vissa dagar känns min vardag här bara främmande och jag vill inget hellre än att krypa ner i min trygga säng, i min trygga lägenhet, i min trygga stad, hos mina nära och kära i trygga Sverige. 

Det är rätt lustigt ändå. Ett av mina mest märkbara personlighetsdrag är att jag är väldigt familjekär, ändå har jag hittills vid två tillfällen flyttat ganska långt ifrån familj och vänner för en period. Jag antar att det grundar sig i att jag dessutom besitter egenskaper som nyfikenhet och överlag brukar beskrivas som något dynamisk. Men idag saknar jag mitt hem. 

Jag saknar naturen. Att kunna gå en PW runt Nissan och inte bland massa trafik och byggnader.
Jag saknar min familj. Att fåna mig och vara tokiga den där mostern/lillasystern/dottern som jag är. 
Jag saknar min cykel. Den jag har här i Zaragoza är för liten för mig (även om jag är tacksam över att jag åtminstone har en). Jag känner mig  gigantisk när jag cyklar på den. Det måste se jätteroligt (i dubbel bemärkelse) ut!!
Jag saknar min pojkvän. Att kunna ha en normal konversation med honom... och då menar jag inte över Skype (även om det är Guds gåva till lång-distans-förhållanden.)
Jag saknar mina vänner. Spontan middagar, slå klackarna i taket, skratta tillsammans, gråta tillsammans... Åter igen...inte över skype! 
Jag saknar mitt träningscenter. Hade varit skönt att inte behöva vara den enda tjejen på gymmet som lyfter lite tyngre lösa vikter.
Jag saknar smaksatt creme fraiche. Punkt.

...och detta saknar jag inte med Sverige.
Kylan. Det är rätt gott att fortfarande kunna njuta på balkongen i bikini.
Priserna. Perfekt att kontot inte är tomt i slutet på månaden trots att man är student (och ändå unnat sig mängder!).
Kulturen. Jag gillar Spanien och kommer nog alltid att göra det! Öppenheten, människorna, de sena kvällarna, den goda maten och drickerna, språket... 
Halmstad. Kanske inte så konstigt. Man tröttnar efter 15 år...





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback