BlogMeUp!

Stark. så länge jag kan minnas har jag hört att jag är "stark som person".
så länge jag kan minnas har jag själv upplevt att jag är "stark som person".
Det krävs mycket för att kunna få mig att nå botten, då jag är en person som nästan alltid - fullkomligt skiter i människor som får mig att må dåligt eftersom jag anser att de inte är värda min energi.
Vi har alla dåliga dagar och vi kommer alla in i så kallade svackor, det ingår om så ofint men naturligt i livets charm men jag brukar inte låta svackor bryta ner mig.
Jag går och är ledsen en stund, gnäller på allt, kanske gråter om jag kan och sedan tar jag mig ur mina negativa tankar.
På tal om att gråta. Finns det något som är så skönt som att gråta när det riktigt svider inombords?! Tillfällen då hjärtat verkar väga ton och luftstrupen känns mindre än en millimeter? Vid sådana tillfällen, finns det då något som hjälper så mycket som att få lätta på alla möjliga muskler och nerver i kroppen genom att få fälla sårbara tårar?! Mitt problem är att det just är vid sådana tillfällen som jag inte kan gråta. Det är som om min kropp istället vill dra ut på mitt lidande genom att inte låta mig gråta. MEN när jag väl kan gråta då jag behöver det, älskar jag det, det fungerar som medicin mot min själ.
Den kanske mest effektiva medicinen på mig när jag är low är nog närhet, ja... närhet och kärlek.
Jag skulle tro att om mina närmste skulle beskriva mitt stöd under deras "svackor" så skulle det kunna beskrivas med kloka ord och varma kramar. När jag själv är ledsen vet jag oftast redan vad som är "klokt eller inte" men jag sitter och tänker över minsta möjliga sak, vilket resulterar i att allt blir allt mer oklart och mitt huvud vimlar av frågetecken (!) - det jag behöver när jag är ledsen är någon som med hårda ord skakar om min person (detta är min far specialist på och det är jag tacksam över) och just varma kramar.
Och jag har hittills haft tur, för i mitt liv har jag många människor som bryr sig om mig både när jag är glad och ledsen - men allt blir alltid mer uppenbart när man känner sig "liten". Så är det i alla fall för mig, det är då det går upp för mig vilka underbara människor jag har runt om mig och hur tacksam jag är över deras kärlek, deras leenden, deras ärliga ögon, deras visdomsord likaså deras tystnad.
Jag är tacksam för att de står ut med mig, min person, att dem fortfarande finns hos mig när jag är som svårast, som argast, som minst mottaglig - för som någon klok sa "I nöden, prövas vännen!"

Jag tänkte avrunda nattens grubbel med att påminna både er OCH mig själv att det är viktigt att må dåligt ibland för att sedan kunna uppskatta allt bra som man har runt omkring sig.
och TACK till mina närmste,
min familj.
mina vänner.
min pojkvän.
och främlingar som  med ett spontant leende på stan förgyller min vardag.

...OCH vad gäller mig själv, så är det okey med mig, det är det alltid!
Vet ni varför?! Jo, för det är just som så att jag faktiskt ÄR stark som person.
KRAM LINNÉA