”It takes two to tango, but one to rock the boat!”
Du och jag. Vi två. Tillsammans. Du och jag, vi två, tillsammans!
Visst är det konstigt? När man är ensam är man rädd för att förbli ensam och när man träffar någon är man istället rädd för att bli ensam. Är det bara jag som ägnar onödigt mycket tid åt att vara just rädd? Denna ständiga rädsla för att hamna i ett singular-fack, att återigen bli ensam. Denna påfrestning som resulterar i att man många gånger stöter bort den duo man byggt upp och kämpat för istället för att bevara den och hålla den som varsammast mot sitt hjärta?!
Jag är en dramaqueen. Fråga vilken person som på något sätt haft någon relation relaterad till mig.
Familj. Gamla vänner. Nya vänner. Ovänner. Gamla pojkvänner. Pojkvän – alla skulle de nog kunna beskriva mig som bland annat en dramaqueen. Det är jag som gav ordspråket ”att göra en höna av en fjäder” en mening. Det är jag som alltid försvarar mig med att ”det är dramatiken som söker efter mig och inte jag efter dramatiken” just för att jag inte vill se hur den faktiska sanningen ser ut. Ärligt talat – vem vill det?!
Sanningen som så många gånger är ofin?! Hur många finns det därute som faktiskt kan möta den helt bekymmerlöst?! Jag känner inte många men om du mot alla tvivel är en av dessa som inte skräms av sanningen, så bra jobbat! Jag avundas dig. Lär mig hur du gör.
Å andra sidan är det lite komiskt, här sitter jag och skriver med en sån medvetenhet om hur överdramatiserad jag är men innerst inne förstår jag nog inte hur påfrestande det är...
Hur min osäkerhet stöter bort dem som bryr sig om mig som mest. För enligt mig är det, det som ligger som grund för rädsla, just osäkerhet.
På ett eller annat sätt söker vi alla efter att vara två, att hitta en som älskar mig lika mycket som jag är villig att älska tillbaka. Denna suktan efter att bli älskad är roten till en påträngande (och mycket farlig) osäkerhet. Osäkerheten om att inte räcka till, att inte duga! Vi trånar efter att vara den perfekta så mycket, att allt som redan duger bra inte har något värde. Det som faktiskt är ÄKTA förlorar på något sätt sin mening och man hamnar helt plötsligt i ännu en situation där man inte ser sanningen, för att man är rädd och osäker över att den inte duger. Även om sanningen ibland är så fin…
Face it. På ett eller annat sätt är sanningen skrämmande för oss alla, vare sig den är vacker eller inte. Vi är bara alldeles för fega för att erkänna det, för oss själva – det är då det känns bättre att dramatisera det hela, åtminstone för stunden.
Tro mig, jag är specialist.
Eller så är jag ingen specialist, eller så är jag helt enkelt inte värre än någon annan - utan jag överdriver det hela.
Så är det nog, det låter likt mig.
För sanningen är den att hur man än rör runt i grytan är det underbart att vara två.
Väldigt underbart faktiskt.
Jag älskar dig, Sebastian!
Visst är det konstigt? När man är ensam är man rädd för att förbli ensam och när man träffar någon är man istället rädd för att bli ensam. Är det bara jag som ägnar onödigt mycket tid åt att vara just rädd? Denna ständiga rädsla för att hamna i ett singular-fack, att återigen bli ensam. Denna påfrestning som resulterar i att man många gånger stöter bort den duo man byggt upp och kämpat för istället för att bevara den och hålla den som varsammast mot sitt hjärta?!
Jag är en dramaqueen. Fråga vilken person som på något sätt haft någon relation relaterad till mig.
Familj. Gamla vänner. Nya vänner. Ovänner. Gamla pojkvänner. Pojkvän – alla skulle de nog kunna beskriva mig som bland annat en dramaqueen. Det är jag som gav ordspråket ”att göra en höna av en fjäder” en mening. Det är jag som alltid försvarar mig med att ”det är dramatiken som söker efter mig och inte jag efter dramatiken” just för att jag inte vill se hur den faktiska sanningen ser ut. Ärligt talat – vem vill det?!
Sanningen som så många gånger är ofin?! Hur många finns det därute som faktiskt kan möta den helt bekymmerlöst?! Jag känner inte många men om du mot alla tvivel är en av dessa som inte skräms av sanningen, så bra jobbat! Jag avundas dig. Lär mig hur du gör.
Å andra sidan är det lite komiskt, här sitter jag och skriver med en sån medvetenhet om hur överdramatiserad jag är men innerst inne förstår jag nog inte hur påfrestande det är...
Hur min osäkerhet stöter bort dem som bryr sig om mig som mest. För enligt mig är det, det som ligger som grund för rädsla, just osäkerhet.
På ett eller annat sätt söker vi alla efter att vara två, att hitta en som älskar mig lika mycket som jag är villig att älska tillbaka. Denna suktan efter att bli älskad är roten till en påträngande (och mycket farlig) osäkerhet. Osäkerheten om att inte räcka till, att inte duga! Vi trånar efter att vara den perfekta så mycket, att allt som redan duger bra inte har något värde. Det som faktiskt är ÄKTA förlorar på något sätt sin mening och man hamnar helt plötsligt i ännu en situation där man inte ser sanningen, för att man är rädd och osäker över att den inte duger. Även om sanningen ibland är så fin…
Face it. På ett eller annat sätt är sanningen skrämmande för oss alla, vare sig den är vacker eller inte. Vi är bara alldeles för fega för att erkänna det, för oss själva – det är då det känns bättre att dramatisera det hela, åtminstone för stunden.
Tro mig, jag är specialist.
Eller så är jag ingen specialist, eller så är jag helt enkelt inte värre än någon annan - utan jag överdriver det hela.
Så är det nog, det låter likt mig.
För sanningen är den att hur man än rör runt i grytan är det underbart att vara två.
Väldigt underbart faktiskt.
Jag älskar dig, Sebastian!
Kommentarer
Postat av: .
.
Postat av: du vet vem ;)
måste bara skriva en sak linnéa, har ALLTID varit så avis på dig. Du hade förr lätt den hetaste killen. hela halmstad avundades och du av alla personer fick honom. sebastian är inte i närheten av så snygg som han var!
Trackback