at the moment
Det var skönt med lite ensam-tid, känna sig lätt i vattnet och inte tänka på annat än att ta sig fram. Vilket jag gjorde, jag tog mig fram trots tunga armar och tunga ben, trots tungt hjärta. Det gör jag nämligen alltid vid motgång, det tar bara sin tid ibland. Kanske är det bekymret, faktumet om att det alltid blir ett-noll till tiden när man tävlar mot den.
Vad vet jag, mer än att jag nu ler utan ansträngning för första gången på två dagar...
Kommentarer
Trackback